Igår på jobbet i Bollerup så satt jag och L (den andra vikarien som jobbar två dagar i veckan, medans jag jobbar 5 dagar i veckan) och hade lunch och då kommer chefen fram till oss och frågar om vad vi tyckte om arbetsintervjuerna som vi hade varit på och vi sa att vi var väldigt nervösa inför beslutet om vem som skulle få tjänsten, det var vi två och 6 andra som slogs om tjänsten. Vi skulle få reda på detta på tisdag. Men då sa G -chefen att han kom in vid 15.00 och berätta vem de hade valt till dietkokerska. Och vi blev jättenervösa och väldigt förväntansfulla. Vi förstod ju att de måste stå mellan oss två annars hade han ju inte kunnat berätta det för oss idag för ingen av de andra damerna som varit på intervju var ju där. Klockan blev 15.00. Vi var så nervösa.
Då kallar han in oss båda två samtidigt. Vilket jag tyckte var väldigt konstigt. Och då säger G: - "Ja, vi är väldigt nöjda med er två, vi tycker väldigt mycket om er och detta valet har inte varit lätt. Och vi har bara en tjänst att erbjuda och det är du L som får den."
Jaha, tack för den. Där står jag som en värdelös nolla bredvid L som var jätteglad givetvis (och det förstår jag ju, jag är glad för hennes skull såklart). Men hur kul kändes det för mig att stå där? Med tårarna i halsen och så jävla besviken. Det tog hårt på mig, det blev några tårar när jag sluta jobba.
Jag tyckte det var väldigt dumt av G att kalla in oss båda två. Han hade kunnat kalla in mig själv och berätta för då hade jag tacklat det bättre, nu kände jag mig bara så jävla dum och värdelös. Men visst jag krama om L och sa grattis och sa att jag var glad för hennes skull. Men jag blev ändå besviken. Jag har varit där mycket längre än vad hon har varit och jag gav upp allt annat för att kunna jobba där dessa månader. jag kände mig väldigt övergiven.

De erbjöd mig L's vikariat på 40 % (två dagar i veckan). Jag sa att jag skulle tänka på det men jag ska tacka nej. Det är inte lönt att köra dit där för två dagar i veckan. Kostar mer att köra bil dit ju. Så det får bli ett nej. Fick jag inte den andra tjänsten som jag har kämpat så för så kan det kvitta.

Jag känner mig överkörd. Jag är värdelös. Så känns det. Men jag vet att jag inte är det. Det är det som spelar roll. Men tänk hur kul det måste ha varit för min del att stå bredvid när L fick sitt glädjande besked. Och jag får ett jävla "Nej tack". När det är jag som har gjort mitt bästa hela tiden och jobbat där längst.

Usch ja. Grymt besviken.